Mr Binks Homepage

av Linda Rorem (Artikeln ursprungligen publicerad i Dog World Magazine).
Svensk översättning Gun Markert, mars 2001 ©

Om många hundrasers ursprung har man ingen större kännedom. Då det gäller Australian Shepherd har många teorier förts fram; att rasen skulle härstamma från Australien, att det i själva verket är en baskisk ras, att det är en gammal spansk ras. Min forskning påvisar, att inga av ovanstående teorier ger oss hela sanningen men att de kanske samverkar.

Californiens historia förtäljer att även om det fanns många fårhjordar vid de spanska missionsstationerna så hade antalet får minskat avsevärt under guldrushens dagar i slutet av 1840-talet. Guldrushen och inbördeskriget medförde en stor efterfrågan på lammkött och ull och för att möta efterfrågan drevs stora fårhjordar västerut från Mellanvästern och från New Mexico eller importerades från Australien.(1)

De hundar som kom tillsammans med fårhjordarna från Mellanvästern och östra USA torde till största delen ha utgjorts av en gammaldags collietyp, ofta kallade ”shepherds”, som kom till Amerika med nybyggare från England. På den här tiden var collien en stark, mångsidig, arbetande hund som hade ett mer upprättstående arbetssätt och ett mindre intensivt ”eye” än sin arbetande sentida ättling Border Collien (2). Till skillnad från det som skulle komma att utvecklas till utställningscollien, var den sällan sobelfärgad utan vanligtvis svart med vita och/eller tan tecken eller blue merle. Collien och Border Collien började utvecklas till sin nuvarande form i slutet av 1800-talet; Collien påverkad av utställningsverksamheten och Border Collien av fårtävlingar. (3).

Allt medan denna utveckling forgick fortsatte hundar att komma in från England och på amerikanska farmer och rancher födde man forfarande upp arbetande hundar av den gamla collie/vallhundstypen. I de östra delarna av USA och i Mellanvästern kom hundar av denna typ så småningom att kallas ”English Shepherds” och ibland ”American Shepherds”. I de västra staterna kallades de ”Australian Shepherds”. Med tiden uppstod skillnader mellan dem och de utsattes för olika slag av påverkan beroende på var de föddes upp, men likheterna bestod. Medfödd stubbsvans förekommer hos English Shepherd och var inte ovanlig hos den tidiga utställningscollien (4). Medan det blev vanligt att kupera svansarna på Australian Shepherd, är både kort och lång svans tillåten på English Shepherd. Päls och kroppsbyggnad är mycket lika. Hos bådeEnglish Shepherd och Australian Shepherd finner man de gamla colliefärgerna trefärgad, black and tan och svart och vit, men sobel, som är tillåten hos English Shepherd men inte förekom hos den tidiga aussien, accepteras inte i dagens standard för Australian Shepherd. Likaledes accepteras inte merle hos dagens English Shepherd. Hos Border Collien å andra sidan tillåts alla de gamla collie-färgerna. De är naturligtvis oftast svart-vita men kan även vara trefärgade, black and tan, röda, red merle, blue merle, blå/grå och sobel (5).

De hundar som hjälpte till med att driva fårhjordar från New Mexico var troligen i stor utsträckning av spanskt ursprung. I berättelser från den tiden beskrivs ”New Mexican Sheepdog” som en stor, kraftfull vakthund med varglikt utseende och oftast gul-vit till färgen (6). Hundar av denna typ förekom utan tvivel även i södra Californien. Spanska fårhundar, härstammande från mastiffen hade kommit till de västra delarna av USA med de tidiga spanska nybyggarna. Då hundar med brittisk bakgrund kom västerut blandades raserna, ungefär på samma sätt som de spanska hästarna på västkusten avlades samman med fullblod och andra raser från USA:s östra stater som de senare anlända nybyggarna förde med sig.
Det väsentligaste kravet på en vallhund var arbetsförmågan.

De hundar som anlände med fårtransporterna från Australien var säkerligen av engelskt ursprung, liksom även nybyggarna i Australien vid den tiden. Hundarna från Australien anses härstamma från den stubbsvansade Smithfieldhunden och den merle German Collie, en hund som påminner om Australian Shepherd. German Collie har länge varit känd i Australien, även om den inte är erkänd av kennelklubben. Sitt märkliga namn har den troligen fått därigenom att den var av en populär typ i de delar av Australien där det fanns många tyska nybyggare som skaffade sig dessa hundar när de, efter ankomsten till Australien, köpte sig boskap (7). Det är möjligt att även några tyska vallhundar bidrog, särskilt om man beaktar det faktum att de Merinofår som importerades till Australien på 1800-talet till övervägande delen kom från Sachsen i Tyskland. Den tidens tyska vallhundar hade mycket varierande pälstyper och färger, liksom hundarna i Europa i övrigt före hundutställningarna tillkomst.

Även om bara en liten del av de arbetande hundarna i de västra delarna av Amerika var av australiskt ursprung och merle var vanligt bland de icke-australiska hundarna så uppstod kanske sambandet mellan Australien och merle vallhundar på följande sätt: Människor som såg får från Australien lastas av på destinationsorten kan ha sett de merle hundar som följde med hjordarna och kom därigenom att associera deras färg och utseende med liknande vallhundar i området, och kallade dylika hundar för ”Australian Shepherds” utan att ta hänsyn till de individuella hundarnas faktiska bakgrund. Så har t ex min stora blue merle Sheltie ofta blivit tagen för en Australian Shepherd p g a sin färg och sitt likartade utseende.

Jag har inte funnit några bevis för teorin att Australian Shepherd skulle härstamma från hundar som vis 1800-talets mitt skulle ha kommit till Australien tillsammans med de basker som reste dit tillsammans med Merinofår från Spanien och att hundarna sedan skulle ha förts från Australien till Amerika. Även om Merinofåren härstammar från Spanien så kom de flesta av de får som importerades till Australien snarare från Sachsen än från Spanien. Den spanske kungen hade givit Merinofår till Sachsens regent och så småningom kom Sachsen att bli den främste leverantören av Merinofår. (8)

De basker som på mitten av 1800-talet kom till de västra delarna av Amerika kom från Sydamerika, Mexico och de baskiska delarna av Spanien och Frankrike. Det var från början guldrushen som lockade dem men snabbt förstod de att dra fördel av de möjligheter som yppade sig på kreatursmarknaden och de kom att bli mycket framstående inom fårnäringen i USA. Baskerna for inte till Australien förrän efter sekelskiftet. I Australien blev baskerna huvudsakligen involverade i sockerrörsindustrin och inte i fårnäringen. I sitt hemland var baskerna inte mer förknippade med vallning än andra etniska grupper (9).

Baskerna har haft ett viktigt inflytande på utvecklingen av Australian Shepherd därigenom att de använde och födde upp vallhundar i de västra delarna av Amerika. Detta innebär emellertid inte att hundarnas förfäder huvudsakligen kom från Baskien, även om det är möjligt att några av dem gjorde det. Det berättas att de basker som kom till USA för att arbeta som fåraherdar vanligen brukade skaffa sig en hund efter det att de anlänt dit (11). Vallhundarna i Baskien har oftast långhårig päls på huvudet ser ut ungefär som Bearded Collies eller små Briarder fast med kortare päls. De vanligaste färgerna är olika nyanser av fawn, sobel, grått och, i några av de franska varianterna, olika merlefärger, alla med få eller inga vita tecken. Nos och ögonränder är alltid svarta. Både lång och kort svans förekommer. Det finns en ”slätrakad” variant av den franska pyreneiska fårhunden vilken beskrivs likna en liten arbetande collie eller en stor Sheltie med kortare päls; denna variant är oftast merle, (……..), black-and-tan, och trikolor är inte rastypiska färger och anges som fel i rasstandarden. Enfärgade svarta hundar förekommer, men det är sällsynt. Också i Pyreneerna finns många vaktande raser; den välkända stora Pyrenerhunden i Frankrike och den Pyreneiska Mastiffen i Spanien, båda vita till färgen och med några få färgfläckar i grått eller grå sobel. Över hela Europa finner man liknande päls- och kroppstyper i de arbetande raserna, t o m den renvallande Lapphunden har ibland medfödd stubbsvans.

Många fotografier från 1800-talets USA visar hundar av den gamla collie/vallhundstypen. Det finns de som försöker sätta en etikett på hundarna med moderna rasnamn, men det är inte helt korrekt. Dagens raser (från alla grupper – terrier, jakthundar osv) hade ingen definitiv typ eller utseende förrän långt efter det att utställningsverksamheten hade kommit igång. Vilka stammar som skulle komma att utvecklas till erkända raser och när och t o m i vilken form berodde mycket på om och när en grupp människor bestämde sig för att anamma typen som sin ras. I motsats till den allmänna uppfattningen innebär inte ett erkännande av kennelklubben att man kan hävda renhet i den historiska bakgrunden – det enda man kan säga är att vid någon tidpunkt började man sammanställa skrivna stamtavlor, typen blev mer standardiserad och avelsböcker stängdes officiellt.

Under åren fram till tidigt 1900-tal parade man säkert i stor utsträckning de olika typerna av vallhundar med varandra i den amerikanska västern. Detta är särskilt troligt när det finns en så stor typlikhet som mellan de hundar av engelsk härstamning och de hundar med spanskt/baskiskt ursprung som liknade dagens Aussie. Genom detta sätt att blanda har så gott som alla hundraser utvecklats och korsningsaveln torde i det här fallet ha varit mycket mindre godtycklig och omfattat färre olikartade typer än vad som var fallet i många andra raser.

Utseendet och ledtrådar från historiska berättelser påvisar att Aussiens bakgrund övervägande består av collie/vallhundar från Storbritannien med en möjlig spansk/baskisk inblandning. Australian Shepherd är ingen australisk ras, även om en koppling till Australien har givit den dess namn. Den är faktiskt varken en spansk, baskisk eller brittisk ras. Rasen är amerikansk och den har utvecklats under en lång tidsperiod i den amerikanska västern (12).

Noter:

(11) California, 3e utgåvan, av John W Caughey, 1970, Prentice Hall, bl a. Volymen The Ranchers, Time-Life Books (Old West Series). 1976, har en utmärkt sammanfattning av fårnäringen i västern, inkluderande en omfattande litteraturförteckning.

(12) The Farmer’s Dog av John Holmes, 8e utgåvan 11978, Popular Dogs Publ Co. Sheepdogs at Work av Tony Iley, 1982, Dalesman Books bl a berättar att fokuseringen på Border Colliens ”eye” och hukande vallningsstil till största delen är ett resultat av de vallningstävlingar som introducerades för de brittiska vallhundarna under 1800-talet. Vallhundar med ”eye” har otvivelaktigt funnits ända från början, men i ett relativt litet antal fram till den tidpunkt då detta drag blev speciellt värdefullt och kom att medvetet beaktas i avelsurvalet.

(13) Olika historier om den tidiga utställningscollien berättar om förändringen av den typiska pälsfärgen, bl a The New Complete Collie, Collie Club of America, 1983, Howell Book House. The Popular Collie av Margaret Osborne, 1962, Arco Publ. Co skriver: ”…the blue merle colour is one of the very oldest in the Collie breed and blue dogs were frequently seen on farms as companions and workers. Possibly this was the reason – because they were considered ’common’ – that merle Collies almost entirely disappeared from the show-ring…and if it had not been for the efforts of a few stalwarts who, in the latter part of the nineteenth century, set about resuscitating this colour, we should almost cerainly have no blue merle Collies today.”

(14) Stubbsvans hos English Shepherd, broschyr utgiven av The English Shepherd Club, rasstandard för English Shepherd, foton, artiklar och personlig kännedom. Stubbsvans hos den tidiga utställningscollien: The Collie av O.P. Bennett, Dogs of All Nations av Count Hendryk de Bylandt, 1904, E.Kluwer, innehåller ett foto av den stubbsvansade Collie som för en tid var erkänd av en av de engelska kennelklubbarna och som till sin exteriör är mycket lik en typisk nutida Australian Shepherd. Brev och ett foto som publicerades i de engelska tidskriften för sällsynta husdjursraser, The Ark, maj 1987 och juli 1987 ta upp stubbsvansade arbetande collies i dagens Storbritannien och beskriver en hund vars exteriör och arbetssätt mycket påminner om det som anses vara typiskt för Australian Shepherd. (En engelsk författare har försökt länka även dessa engelska hundar till ett speciellt ”iberiskt” ursprung, men det finns ingen grundval för att naturlig stubbsvans skulle ha någon anknytning till just Spanien; naturlig stubbsvans förekommer hos vallande hundar över hela Europa.

(15) The Versatile Border Collie av Janet Larson, 1986, Alpine Publications, Inc. The Border Collie av Iris Combe, 1987, Faber and Faber, diskuterar bl a de olika färgvarianterna hos Border Collie. Blue merle English Shepherds nämns i en artikel som publicerades 1954 i National Stockdog Magazine. Då det gäller Aussien, är det välkänt att sobel ursprungligen förekom och forfarande uppträder, men är numera ej önskvärt. Mina källor innefattar personliga diskussioner med uppfödare såväl som enstaka omnämnanden av färgen i olika artiklar om rasen. Genom diskussioner med uppfödare har jag också fått veta att det fanns en ursprunglig avsikt att skapa en helt merlefärgad ras men att de genetiska problem som merle x merle-parningar medför fick uppfödarna att inse att de trots allt behövde de solidfärgade hundarna. Många av dagens utställningsraser är mycket mera begränsade i färger nu än de ursprungligen var och ofta var det ganska godtyckligt vilka färger som skulle komma att bli ”godkända”.

(16) Dogs on the Frontier av John E Baur, 1964, The Naylor Co. Dessa hundar var ursprungligen vakthundar med ett visst svagt vaktbeteende. De moderna raser som troligen står närmast ”New Mexican Sheepdog” torde vara den spanska Pyreneiska Mastiffen (påminner om och är besläktad med den franska Pyreneerhunden) och andra flock-vakthundraser på den iberiska halvön.

(17) Det förekommer några referenser till ”German Coolie”, ”Koolie” eller ”Collie” i olika brev och artiklar i brukshundtidskrifter och i ett fåtal böcker. ”German Coolie” och ”Smithfield” finns än idag i Australien som arbetande hundar men är inte erkända av kennelklubben. Vad beträffar Coolie så fick den epitetet ”German” därför att den var populär i det område av Australien där det fanns många tyska nybyggare som använde denna hund på samma sätt som Australian Shepherd kom att bli ”baskisk” därför att de baskiska fåraherdarna i den amerikanska Västern använde dem, snarare än att de olika hundarna skulle ha sitt ursprung i hundar som tagits med till USA från Tyskland eller Baskien. På fotografier av Coolies och Smithfields ser man en stark likhet med Australian Shepherd både till kroppsbyggnad och färg, även om Coolies också kan vara korthåriga och ha ståndöron (i likhet med många av de tidiga Aussiena) och Smithfields kan ha päls av bearded collietyp.

(18) Sheep and Wool Science, 4e utgåvan, av E M Ensminger, 1970, Interstate, samt historier från Australien som t ex A History of Australia av Marjorie Barnard, 1963, Frederick A Prager.

(19) Amerikanuak, Basker i Nya Världen av William A Douglass och Jon Bilbao, University of Nevada, anses vara den ultimata boken i detta ämne.

(10)Sweet Promised Land av Robert Laxalt, 1989, University of Nevada jämte olika tidningsartiklar relaterade till Västern och dess historia.

(11)Diverse uppslagsböcker om hundraser, t ex A Standard Guide to Purebred Dogs, Harry Glover 1977, McGraw-Hill, The Encyclopedia of the Dog, Fiorenzo Fiorone, 1973, Rissoli Editori. Den pyreneiska fårhunden i Frankrike och Caledonian Sheepdog i Spanien är olika raser men uppenbarligen närbesläktade. Båda raserna ligger nära sina arbetande rötter även om de gradvis avlas alltmer för en funktion som sällskaps- utställningshundar. Även om den franska standarden accepterar merle, medfödd stubbsvans och collieliknande pälsar, och därigenom innefattar individer i rasen som liknar aussien, vilket sålunda ibland anses kunna ”bevisa” aussiens baskiska ursprung är detta i själva verket endast försumbara egenskaper om man ser till rasen som en helhet. Tricolorer och black-and-tan är allvarliga fel i den franska standarden och anses otypiska och leverfärgen är diskvalificerande (nosen måste vara svart), man ser inte gärna vita tecken i den franska rasen och de är ej tillåtna i den spanska. De färger som man associerar med aussies är självfallet samma färger och tecken som för den arbetande collien och även exteriören sammanfaller.

(12)”American Western Shepherd” skulle kanske vara ett mera passande namn för rasen. Troligen kom teorierna om det baskiska ursprunget från det lättförklarliga antagandet hos en del uppfödare som köpte sina hundar av baskiska fåraherdar att även hundarna måste vara av baskiskt ursprung och det är en romantisk föreställning att de baskiska fåraherdarna på sin resa runt världen åtföljdes av ”sina små blå hundar”. Denna bild är emellertid icke desto mindre felaktig. Aussien härstammar i direkt nedstigande led från och är ursprungligen en avkomma till de gammaldags vallhundar eller collies som fanns på farmerna; de gamla berättelsernas ”Old Shep” – ett arv att vara stolt över.

Läs artikeln i original och besök en utmärkt hemsida om vallning: Herding on the Web